Idag har jag fått reda på att min lägenhet ska säljas. Så jag måste hitta nytt boende. Jävla bajs tänkte jag. För fan vad jag inte orkar det här just nu.
Så, mitt liv suger fortfarande, hoppas ditt är bättre.
Ray Ban-modellen Outdoorsman. Varför? Varför köper folk dessa glajjor när det får en att se ut som om man har sammanväxta ögonbryn? Okej det kanske funkar på Brad Pitt och andra solklara tiotaggare, men vanliga dödliga. Nej. För helvete. Det ser förjävligt ut. Men det kanske är hippt nu. För det vet jag iallafall, att mode har ingenting med vanligt vett att göra, utan att bara haka på trender hur idiotiska de än är. Och sen såklart claima att man kom på det först, att alla andra baaaara härmas. Hippiestilen till exempel. Mmm, berätta mer om hur före du var med den. Innan alla på Woodstock -69. Mode gör ofta människor till idioter. Detta säger jag bara för att jag är för fattig för att ha råd med nya kläder varje vecka. Jag lägger mina bidrag på hyra, mat och alkohol. För jag kommer bara ihåg hur varm/mätt/full jag var, aldrig hur jag såg ut.
Fan va skönt att Blondinbella slog ena knät i väggen! Förlåt. Det kanske kommer ut fel. Men att jag nu inte behöver känna mig så jävla misslyckad när jag som nästan tjugoåring inte har ett eget företag eller två. Okej, kanske inte just på grund utav Isabella som jag känner mig misslyckad.
Men nu tycker jag om henne, att hon är en människa, ingen jävla maskin. Trots att hon kanske är överpretto, moderat, lillgammal and so, så gillar jag henne för hon har begränsad energi hon med. Så nu hoppas jag att hon chillar lite mer. Kanske börjar röka gräs typ. Stannar inne en hel helg och spelar Sega. He he. Nja, steget dit är väl lite långt. Men käka en hel 200 grammare mjölkchoklad. Ingen mörk skit. För nyttigt. Jag röstar för den nya Bella. Och sen om en månad eller så kan hon få hoppa upp på hesten igen om hon vill.
Nu är jag i Småland. Hos mamma. Åkte ner förra måndagen. Vaknade klockan nio på morgonen och hade sådan ångest och hemlängtan att jag tre timmar senare satt på tåget hem. Sjukanmälde mig och sa till mig själv att skolan får komma i andra hand. Och jag känner mig inte lat. Kanske lite misslyckad. Men det går över. Så nu börjar mitt påsklov. Jag vet inte ifall jag åker tillbaka till Stockholm när lovet är över. Jag orkar inte planera, jag måste längta för att vilja åka upp. Dah. Men nu är jag här och det känns så skönt. För mamma är fan bäst.
Försöker hitta en mening med allt. Det går inte. Jag orkar inte vara deprimerad längre. Orkar inte att må skitbra halva året och skitskit andra halvan. Speciellt när det inte finns något som tynger mig, förutom mig själv. Jag är felet med mig. Men man kan ju inte ändra på sig själv. Man kan försöka. Men det går inte.
Ja. Så känner jag för de flesta grejerna som folk verkar ha jävligt mycket åsikter om. Jag kunde inte bry mig mindre.
Hår under armarna till exempel. Vem i helvete bryr sig om ifall folk har hår under armarna? Men nej nej! Först blir det himla trackande om att tjejer minsann inte ska ha hår annat än på huvudet, det är vänsterfeministiskt, äckligt och okvinnligt. Sedan kommer motattacken. Såklart, en facebookgrupp. Där folk visar upp sina håriga/rakade armhålor. Vilket visserligen är en relativt fin gest osv. Absolut. Men saken är den, att jag ger fan i folks armhålor. Jag bryr mig så sjukt jävla lite. Men blir ju då irriterad på de som faktiskt bryr sig. Så till slut så har jag ändå hetsat upp mig.
En annan grej jag stör mig på, är att det är råhippt att fira St. Patrick's day. "Ah men det är ju St. Patricks, vi måste fira!". Ja, vi måste fira att en snubbe introducerade kristendomen på Irland. Eller hur det nu va. Nej. Totalt. Jävla. Knäppt. Dock är meningen "Det är St. Patricks day idag, låt oss använda det som en ursäkt till att bli fucked!", helt okej att yttra. Ärlighet varar längst. Men det är ju hippt med irländare. Jag gillar skottar mer. Män i kjol är riktiga män. Typ då.
Vad stör jag mig mer på.... Hmm. Nepp det står still i skallen. Återkommer då. Så länge så känner jag såhär:
"När tjejer skär sig i handlederna söker de ju bara uppmärksamhet."
Exakt. Och när ingen bryr sig, ingen undrar, kommer de då sluta? Fan heller. För självföraktet finns ju kvar. När ingen tar ropet på hjälp på allvar. Då får de bekräftelsen att ingen faktiskt bryr sig. Ingen vill att de ska sluta. Trots att det finns någon som gör det. Men om man inte frågar varför handlederna är omlindade, hur ska de då veta?
Varför mår unga tjejer så jävla dåligt? Och var är människorna som borde se att de mår dåligt? Som ser till att de faktiskt inte tar livet av sig.
Jag tänker på skolan som hade haft tre självmord på en månad. Så en vanlig dag, är det någon som har klippt ut röda pappershjärtan och skrivit "You are loved" och satt fast på varje skåp på hela skolan. Helt anonymt. Och det är bland det finaste jag har hört. Att någon faktiskt gör så.
Det börjar bli lite vår ändå. Vem hade kunnat ana det? Jag är dock fortfarnade lite ledsen, eller iallafall just nu. Jag klarar inte av att vara ovän med någon. Det tär så mycket på mig. Speciellt när jag det är någon som jag faktiskt bryr mig om. Tycker om. Men våren gör mig iallafall lycklig. Och alla som säger att det fortfarande är vinter kan ta sig. Det blir vinter när snön ligger på marken igen. Marken är torr, det är vår. För jag känner det i tårna att det är inte är långt kvar till man kan ta skinnjackan utan att behöva ha 15 lager. Snart kan man nog till och med gå till Ica utan jacka. Det är därför jag älskar att bo i Sverige, eller mest iaf. Årstiderna, men framförallt våren. På sommaren äre varmt och mysigt, man grillar och känner doften av nyklippt gräs, när det regnar är asfalten torr efter tre minuter solsken. På hösten dricker man te och får ha mysiga halsdukar och stickade saker, löven blir obeskrivligt vackra. Sen på vintern, julstökar man, väntar på den där första snödagen, då snön är kritvit och solen får den att glittra och träden är vita av snö. Till slut kommer våren och gatorna sopas grusfria, man är ute tills solen går ner varje dag,börjar lite för tidigt med sommarfasoner bara för att. Visst att sommaren kan vara för varm, hösten för blöt och vintern för kall. Men våren är alltid fin. Våren är hopp. Våren är bäst.
Och årstider är som livet. Varmt, kallt, blött, tort. Men för att uppskatta det varma och torra, behöver man det kalla och blöta.
Man borde inte förlita sig på andra människor. Man borde bara behöva sig själv, i grund och botten. Men det är aldrig så. För man vill ha människor omkring sig, som tar hand om en. Men i slutändad så är ju alla egoistiska. För vi gör allt vi kan för att själva må bra.
Det är så jävla svårt för mig att vara självständig. Det är så jävla svårt för mig att vara ensam. Det är så jävla svårt för mig att vara ignorerad.
Jag hoppas att jag kommer ur det här jävla hålet snart. Men jag väntar på att någon ska dra ur mig, eller iallafall kasta ner en repstege. Men hur ska någon ha tid med det, när alla aktar sig så noga för att inte ramla ner själva. Till slut kommer jag bli tvungen att ta mig ur på egen hand, jag bara väntar på energin.
Om ni inte vill läsa en rådeppig blogg så råder jag er till att hålla er borta fram till våren.
Jag har precis blivit nitton och har fan aldrig känt mig såhär... vilsen. Förr brukade jag bara bli nere när det faktiskt fanns något att vara nere för. Men nu går det inte en dag utan att jag gråter. Och det sitter i halsen, som en tumör som aldrig försvinner, hur mycket jag än gråter eller skrattar eller sväljer. Hela tiden har jag den där jävla tumören i mitt svalg.
Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag har ingenting som jag kan vara nöjd med. Jag är kass i skolan, ingen babe precis, inte överdrivet många polare, inget jobb, ingen jävla pojkvän. Just det, lat som fan är jag också. Jag känner mig inte bara misslyckad, jag är det.
Kanske borde jag faktiskt gråta framför någon, istället för mig själv, men vem fan skulle det vara? Ingen vill väl höra på någon annans problem. Alla vill ju egentligen bara prata själva. Plus att det skulle bara låta och se patetiskt ut. Så det får vara som det är. Men att ha en livskris innan man är tjugo är ju fan bara sorgligt.
I wish for the day when I can see you without feeling anything
Åh. Åh. Åh. ÅH!
Hej förresten, inte skrivit på en stund, men det blev inte så. Jag har tillbringat sommaren i Vimmerby, jobbat på Åbro, inte upplevt ett piss. Men nu är jag tillbaka i Solna. Och fan. Det är kul. Men det sköna med Vimmerby är att man slipper massa känslor. Och människorna som skapar känslorna. Gud vad jag är förvirrad. Vill vara tankeläsare. Fan ta.... Svag är vad jag är. Äsch, skjut mig...
Jag har nu intagit Småland. Intagit Åbro. Det är faktiskt kul. Men inte just nu för jag har suttit sysslolös i typ två timmar. Jobbar för snabbt. Och chefen är på lunch så kan inte gå hem. Men jag får ju betalt så klaga tycker jag är onödigt.
Imorgon är det midsommar, om ni hade missat det. Någon? Jag har INGA planer. Eller jag hade tänkt hänga med Mia iaf. Bästa vapendragaren ever. Så vi kommer nog klura ut nåt, det känner jag i vänstra lilltån. Nej, nu tänkte jag sudda mina hörlurar. Sudda hörlurar? Nu har hon tagit syra igen, tänker ni. Men nej, mina vita hörlurar ser bara så himla infekterade ut så då tänkte jag sudda dom vita! Funkar ju skitbra. Tjöflöjt!
Imorgon lämnar jag huvudstaden för Småland. I två månader. Jag känner mig lite, vemodig. (Bara så ni vet så kommer jag överdriva nu, så håll i hatten era fittor). Det finns en del saker här som jag kommer sakna. Eller personer rättare sagt. Som jag började sakna redan för några dagar sedan. Jag är inte så bra med saknad. Jag gör det mycket större än vad det är. Åh, jag hatar det här. Känslor dödar människor, inifrån.
